Idag var jag hemma i Grimslöv och bakade pepparkakor och kokade knäck. För det är så att när det är jul måste det vara hemmagjorda pepparkakor och knäck. Och självklart måste pepparkaksdegen vara hemmagjord. Förra året gjorde jag och pappa den, men i år fick pappa göra den själv.
När är det dags att inse att man inte kan bli barn igen? När är det dags att inse att ens barndomsår inte kommer att komma tillbaka? När är det dags att inse att ett barns okomplicerade, stressfria liv aldrig kommer att bli ens egna? Är det när personer i ens närhet, i ens egna ålder, gifter sig och skaffar barn? I så fall är tiden inne för mig att sluta fantisera om en värld fri från stress. Är det dags att växa upp? Kanske. Men man känner sig så gammal då.
I somras gifte sig en gammal vän till mig, 23 år gammal. Och idag fick jag reda på att en vän ska bli pappa i mars, 20 år gammal. Killarna har knappt blivit torra bakom öronen och har redan förändrat sina liv dramatiskt. De har växt upp, eller den blivande fadern har ännu inte gjort det men kommer snart bli så illa tvungen att göra det. När jag hör detta känner jag mig väldigt gammal för att personer runt om mig redan börjar skaffa barn och gifter sig (även om dessa två endast är undantag). Det känns overkligt. Det var ju inte särskilt längesedan man officiellt var ett barn, även om man fortfarande är det mentalt.
Att förändra sitt liv och bli vuxen känns alldeles för vuxet helt enkelt. Personer runt omkring mig får låta bli att gifta sig och skaffa barn, så jag slipper känna mig gammal. Låt “vuxna” vara barn och låt den blivande pappan inte bli allt för vuxen. Då kommer man inte känna igen honom.
Så nyttigt kan det väl inte vara att växa upp? Nej, jag tänker inte växa upp än på ett tag. Jag blir bara deprimerad av att bli gammal. Länge leve barndomen!