Den här veckan har jag inte hunnit med något annat än slutförandet av projektarbetet antibiotikamedveten.se. Jag har inte ens hunnit träna. Istället har jag suttit uppe halva nätterna för att klara deadlinen.
Ja, det kan man fråga sig. Läser man Smålandspostens artikel om Kosta musikkårs konsert i lördags ser man min dubbelgångare. Då pratar jag inte om Ami James, som jag tydligen ska vara lik, utan jag pratar om Richard Åhman. Vem är denna människa? Tittar man på bilden nedan är han väldigt lik mig. Är han ens en människa? Han måste vara en alien som har kommit för att förinta världen. Det finns ingen annan förklaring. För inte kan Tryckfelsnisse varit i farten. Nej, det är inte sannolikt.
Richard till vänster.
I fredags bar det av till Linköping och StudentOrkesterFestivalen. Jag och sex andra Isterbandare hade sedan tidigare bestämt att vi skulle ta Korvetten upp. Medan resten av Isterbandet åkte iväg i en bekväm turistbuss valde vi äventyret i folkbussen. Fast det var nära att vi inte kom iväg; Korvetten vägrade starta på morgonen. Lyckligtvis var det inget annat än ett bensinslut.
Jag och Erik sitter inne på Folkets park och lyssnar på Schwamparna innan vi själva ska spela.
Mellan spelningarna lämnade vi festivalområdet för att grogga vid Korvetten.
Jag och Nanne på Korvettens tak.
Under vår sista spelning på lördagen fick vi tillbaka vår maskot, Döden. Han blev kidnappad under vårt jubileum i höstas. De enda livstecknen vi har fått är ett brev och nedanstående filmklipp:
Scrubs 2001-2009
Jag har följt sjukhusserien sedan säsong fyra. Jag blev tipsad om serien efter att tre säsonger hade sänts. Det innebar att jag körde ett Scrubs-maraton en helg och såg de tre första säsongerna, något som jag inte har ångrat. Det är en väldigt bra serie. Vissa säsonger har varit bättre än andra och att den avslutas nu är nog bra. Inte för att den åttonde säsongen var dålig – den var snarare en av de bästa – utan för att den fick ett väldigt vackert avslut. (Dock är det inte helt klart ännu att serien läggs ned.)
Scrubs är ingen vanlig sjukhusserie med massa blod och inälvor. Det är en humoristisk serie med väldigt bra poäng. Vissa ämnen serien tar upp känns väldigt aktuella; ämnen som man känner igen sig i. Speciellt i det näst sista avsnittet när det sker förändringar i karaktärernas liv. Man vill egentligen inte att det ska förändras. Jag är nog lika emot speciella förändringar som Joey i Vänner. Tyvärr måste saker förändras.
Jag kommer helt klart att sakna J.D, Elliot, Cox, Turk, Carla, the Janitor, Bob Kelso och de andra från Sacred Heart Hospital.
Den här veckan tar jag en paus från gymmet. Istället blir det ett par pass i simhallen. Mitt första pass i bassängen gjorde jag idag. Det blev 42 längder och efter det var jag slut. Jag var andfådd och armar och ben var helt utpumpade. Man är rätt nöjd med sig själv när man är helt slut efter ett träningspass. Man känner att musklerna har fått anstränga sig. Det är en väldigt tillfredsställande känsla. Fast det bästa är ändå när man ser resultaten träningen har gett.
