Tronin.se

Det finns galet många backar i San Francisco. Det har jag fått erfara idag när jag skulle bege mig till Golden Gate Bridge. Det finns fler branta vägar än vad jag trodde att det fanns. Jag kände visserligen till den ena branten som blev mitt delstopp på väg till bron. Crookedest Street, som vägen kallas, är en del av Lombard Street. Första gången jag kom i kontakt med den branta, krokiga vägen var i Barbra Streisands film What’s Up, Doc? (Godag yxskaft) från 1972. Vägen har förändrats en del sedan dess.

Crookedest Street

Vädret har varit kanonfint. Solen har legat på hela dagen och inte ett moln på himlen. Men hade det inte varit för den svalkande vinden hade jag förmodligen dött av överhettning på stranden innan jag ens hunnit fram till bron.

Golden Gate Bridge

Innan jag åkte till San Francisco, eller innan jag ens åkte över till USA, hade jag redan bestämt mig för att gå på bron. Inte nog med det. Jag hade bestämt mig för att gå över hela bron. När jag nu skulle göra det i praktiken var jag nära att strunta i det. Att gå till bron från mitt hostel var en längre sträcka än jag hade tänkt mig och att då gå över hela bron kändes inte alls särskilt lockande. Men när jag väl kom upp på bron kändes den enorma rödmålade bron inte så lång, så jag fortsatte att gå. Det hade egentligen räckt att gå till den första pelaren, men jag gick över hela bron. För hade jag inte gjort det så hade jag säkert ångrat mig efteråt. Det är samma anledning som gör att jag stannar kvar i USA och firar nyår i New York. På bron handlade det om att gå några kilometer extra och när det gäller nyår handlar det om att stanna kvar i USA tio extra dagar. Det må vara onödigt att göra det, men jag kommer likväl (förmodligen) ångra mig om jag inte gör det.

Idag rundade jag av dagen ganska tidigt, vilket beror på en speciell sak som jag skriver om mer nedan.

Efter den blåsiga (det var väldigt mycket blåst när jag skulle gå tillbaka över bron) promenaden tillbaka till San Francisco gick jag in på Ben & Jerry’s för att svalka mig (jag hann ju bli varm efter strandpromenaden). Därefter besökte jag Aquarium of the Bay. Hajar, rockor, maneter, en trött bläckfisk som inte ville visa sig, sköldpaddor, grodor och sjöstjärnor sammanfattar det besöket väl. Jag gillade besöket. Det är faktiskt rätt så kul att titta på maneter och fiskar på nära håll. Och det var kul att man även fick känna på rockor och sjöstjärnor.

Nu till den speciella saken. Var vänlig titta på bilden nedan.

Så ser man ut när man promenerat omkring två mil, om inte mer, i gassande solsken. Här i Kalifornien bränner solen långt värre än vad den gjorde i New York där jag inte blev bränd trots att jag var ute större delen av tiden.

Nu har jag en dag kvar i San Francisco, jag åker på måndag morgon till flygplatsen. Imorgon blir det ett besök på Alcatraz. Efter det har jag sett och gjort allt jag vill här förutom Twin Peaks och Hooters. Det är inte helt otippat om jag bara väljer att besöka restaurangen. Det är alldeles för långt att ta sig till Twin Peaks bara för att få en fin vy över San Francisco. Visserligen är det något kortare dit än vad det är till Golden Gate Bridge, men jag är tillräckligt solbränd som det är. Och någon direktbuss till det områden verkar det inte gå och jag känner mig inte sugen på att hoppa runt på en massa bussar. Nej, imorgon får det bli en lugn dag med Alcatraz som dagens höjdpunkt. Jag hoppas bara ön motsvarar mina förväntningar.

Ja, det kan man fråga sig. Läser man Smålandspostens artikel om Kosta musikkårs konsert i lördags ser man min dubbelgångare.  Då pratar jag inte om Ami James, som jag tydligen ska vara lik, utan jag pratar om Richard Åhman. Vem är denna människa? Tittar man på bilden nedan är han väldigt lik mig. Är han ens en människa? Han måste vara en alien som har kommit för att förinta världen. Det finns ingen annan förklaring. För inte kan Tryckfelsnisse varit i farten. Nej, det är inte sannolikt.
Richard till vänster.

I fredags bar det av till Linköping och StudentOrkesterFestivalen. Jag och sex andra Isterbandare hade sedan tidigare bestämt att vi skulle ta Korvetten upp. Medan resten av Isterbandet åkte iväg i en bekväm turistbuss valde vi äventyret i folkbussen. Fast det var nära att vi inte kom iväg; Korvetten vägrade starta på morgonen. Lyckligtvis var det inget annat än ett bensinslut.

Jag och Erik sitter inne på Folkets park och lyssnar på Schwamparna innan vi själva ska spela.

Mellan spelningarna lämnade vi festivalområdet för att grogga vid Korvetten.

Jag och Nanne på Korvettens tak.

Under vår sista spelning på lördagen fick vi tillbaka vår maskot, Döden. Han blev kidnappad under vårt jubileum i höstas. De enda livstecknen vi har fått är ett brev och nedanstående filmklipp:

Idag snyggade jag och Eddie till Korvetten inför SOF 2009 den 15-17 maj.

Igår kväll var jag slut. Då hade jag varit igång i drygt nio timmar. Det hela började på förmiddagen när Växjös musikkårer Växjöskolornas musikkår, Kronobergarnas musikkår och Kulturskolans blåsorkester samlades på Konserthuset. Den drygt 100 man stora sammansättningen bildade under dagen en unik sammansättning. Det var första gången som orkestrarna gjorde en gemensam konsert.

Vi förberedde inför dagens två konserter genom att spela igenom delar av låtarna. Därefter anlände solisten Sanna Nielsen och vi gick igenom de låtar vi skulle spela tillsammans med henne. Sedan fortlöpte dagen som planerat med konserterna klockan två och fem. Resultatet blev två väl genomförda konserter. Så man kan inte vara annat än nöjd.

Det var roligt att spela med en så stor besättning. Vi var totalt elva klarinettister, varav fyra spelade förstastämma. I VSM är jag ensam på förstastämman bland tre klarinetter, i IB är jag ensam klarinettist och i Kosta musikkår spelar jag tredjestämma och altklarinett bland fyra klarinettister. Att helt plötsligt vara elva klarinetter och få hjälp på förstastämman var kul. Det är nästan så att man är sugen på att börja spela i Kronobergarnas musikkår (sex klarinetter). Men då försvinner min fritid.

Ett lyckat 20-årsjubileum är tillända. Isterbandet röjde loss rejält i M-huset igår som gästades av omkring 200 gäster. Även SMP gästade oss och kladdade ner en liten artikel.

Under de två och en halv timmarna som konserten varade bjöds publiken på allt från skön discomusik till tysk schlager. Och när det spelas tysk schlager är det alltid lika roligt när det finns tyskar i publiken, de blir smått galna

Steffi, Carolin och Sara.

Fläskleggen.

Niklas och jag.

Ola och jag avslutar den första akten iklädd nummertröja och kjol.

Här spelas en av Isterbandets signumlåtar, Stand By Me.

Efter konserten fortsatte firandet på Restaurang Kristina där det bjöds på buffé.

Efterbandet (fd. Isterbandare) rockade loss under sittningen.

Den 29 november har Isterbandet sin jubileumskonsert. Efter konserten kommer det bli mat och dryck. Eftersom det är en bit över 150 personer anmälda till festligheten bestämdes det att Isterbandets bar skulle införskaffa drickat i Danmark eftersom den är billigare där. Sagt och gjort. I morse styrde jag, Erik, Malin och Mats Korvetten mot Drive In Bottleshop.

93 sekunder stämde inte alls. Inte ens när jag följde vägbeskrivningen och bröt mot förbjuden högersväng.

Till Danmark var det jag som rattade Korvetten.

Erik och jag fyllde nästan fyra kärror med öl.

Totalt blev det 44 backar öl (1320 flaskor), eller 660kg. Plus tre flaskor Pernod, två flaskor Xanté, två flaskor Grants och lite annat smått och gott.

Zzz…

Idag införskaffades dock inte allt som Baren ska sälja under jubileumet. Det saknas Grön curacau och 200 flaskor Åbro Orginal vilket kommer köpas på Systembolaget om en dryg vecka.

I måndags böjade höstterminen med VSM med ett tre timmar långt rep och på fredag börjar de ordinarie repetitionerna. Den här terminen kommer allt fokus ligga på de två konserterna vi kommer medverka i i oktober och november.

Söndagen den 5 oktober kommer Stockholms Saxofonkvartett till Växjö och Palladium och det är tänkt att vi (VSM) ska spela tillsammans med dem i ett par låtar.

Lördagen den 22 november spelar duo FriBerg på Palladium och vi kommer att agera förband och avsluta konserten tillsammans med duon.

Vi har börjat öva på låtarna som ska spelas i oktober. Det är faktiskt ganska bra låtar, men det kommer bli mycket arbete med att få dem att låta bra.

Årets VSM-resa är över. Efter en vecka i den östra delen av Europa kan jag säga att jag vill inte åka dit en gång till. Det är verkligen ruskigt låg standard i öst och dofterna är inte särskilt tilltalande. Eller vad sägs om en befolkning som stinker svett och en stad som stinker avlopp och annan skit?

Söndagen den 15 juni tog vi nattåget från Malmö till Berlin. Det var första gången jag åkte nattåg och det var en ganska intressant upplevelse. Tidigare VSM-resor har vi åkt buss. I tåget fick man genast större utrymme. Dock finns det två nackdelar när man åker tåg gentemot buss. Man måste hålla koll på sin utrustning och hela världen gungar när man kommer fram. Jag är nästan helt säker på att det var tåget som fick det att gunga och inte alkoholen som konsumerades under tågresan. Dock var det bara vi som drack alkohol som tyckte att marken gungade när vi var framme i Budapest.

Under dagarna i Budapest hann jag förutom att besöka några pubar även se mig om i staden och återuppleva åtta år gamla minnen.

På tisdagen, dagen efter ankomsten, promenerade vi från Buda till Pest och såg oss omkring i huvudstaden.

Parlamentet

Vi gick över “Bron-som-vaktas-av-fyra-lejon”, två på vadera sida. Jag minns inte vad bron heter, men jag kommer igår historien som VSM:s gude berättade för oss för åtta år sedan. Skaparen av bron sade sig ha byggt en perfekt bro och om det hittades något fel på den skulle han hoppa från den. Broskaparen hoppade senare från bron efter att man upptäckt att de fyra lejonen saknade tungor.

Vi tittade närmare på Parlamentet. Vänder man sig om och tittar på husfasaderna på andra sidan gatan ser man skotthålen från blodbadet 25 oktober 1956 då soldater sköt ihjäl demonstranter (studenter) som hade samlats utanför.

Trådbuss. Öststaternas moderna bussar är imponerande!

För åtta år sedan parkerade vi vår turistbuss på Hjältarnas torg. Att vi skulle bege oss dit än en gång var givet. Och nu fick Joel äntligen se dem (Obs! internt skämt )!

Spelning i Budapest under torsdagen

På fredagen begav vi oss till Sopron. En österrikisk turistort inte många minuter från den österrikiska gränsen. Varför vi åkte dit är en gåta. Dock firade vi en någorlunda traditionsenlig midsommarafton. Det var nog första gången på 15 år som jag firat midsommar genom att dansa kring en (provisorisk) midsommarstång och sjunga de traditionella sångerna som “Små grodorna” och “Vi äro musikanter”.

Tidigare under fredagen hade jag och några till funderat på att ta med instrumenten in till Wien dagen därpå. Vi ville göra något speciellt i Wien och att spela vore kul, så vi beslöt att ta med instrumenten.

Promenad genom det varma Wien för att hitta ett ställe att spela på

Stadsoperan

Efter förslag från mig gick vi bort till Stadsoperan och spelade. Vi tänkte först ställa oss vid ingången, men solen avskräckte oss så vi gick och ställde oss i skuggan istället.

Efter det gick vi och skrämde slag på de spanska hästarna när vi ställde oss utanför Spanska ridskolan.

Efter ett kort tag kom det fram en man och sa till oss att vi spelade för högt. Då packade vi ihop och strosade vidare inåt de centrala delarna. Vi parkerade oss utanför en Dolce & Gabbana-butik. Som vanligt blev vår “kravallspelning” uppskattad,åtminstonne utav turisterna. För efter några låtar kom Farbror Blå fram till oss och sa vänligt, men ack så bestämt, att vi inte fick spela där. Man var tydligen tvungen att ha tillstånd för att få spela utanför Dolce & Gabbana. Utan att protestera packade vi ihop våra instrument. Det kändes onödigt att protestera när de vänliga poliserna inte tog våra ihopsamlade pengar.

Wien är en väldigt vacker stad. Väldigt mycket historia och kultur, lite mer kultur nu när vi varit där och spelat Det är helt klart en stad som är värd mer än ett besök!